Hannas Hörna
"Jag hade nog mått bra av lite "ogiltig frånvaro""
Mitt första minne av social press är från förskolan. »Ska du inte leka med de andra barnen« frågade personalen ofta. Mitt svar blev nästan alltid nej. Jag varken förstod eller var intresserad av deras lek. Jag trivdes bäst med att sitta och rita eller måla. I skolan blev jag däremot intresserad av de andra barnens lek. Jag försökte delta, men det gick inte så bra. Nu förstår jag varför. Lek kan se ut som en enkel aktivitet men kräver många färdigheter. »Sociala lekregler innehåller precis sådant som är svårt för den med autism: samförstånd, ömsesidighet och turtagande«, sa specialpedagogen Gunilla Westman Andersson på Autism och Aspergerförbundets konferens »Flickor och kvinnor med autism« i höstas.
Konferensen bjöd på många intressanta föreläsningar. Alltför ofta får flickor och deras föräldrar höra att de »ska vänta och se« och ombeds återkomma senare. En av föreläsarna, Lotten Grape, fick kämpa i flera år innan hennes dotter fick diagnos. »Hon hade ju inte samma beteende som pojkar med autism.« Även med diagnos fick dottern sedan vänta flera år på rätt anpassad skolsituation. Sonen däremot blev tidigt erbjuden stöd redan innan han fått diagnos.
Alla intryck och sociala krav gjorde Lottens dotter utbränd redan på förskolan. Ingen utanför familjen förstod, för hon var alltid pigg och glad på dagarna. Det var en fasad – ibland ramlade hon ihop redan i korridoren på väg hem. »Vi är inte osynliga, men osedda« konstaterade Lina Liman, en av konferensens föreläsare med autism.
Hon har också haft en fasad som en »duktig flicka« som gjorde det hon trodde förväntades. När hon sökte hjälp fick hon mediciner och
felaktiga diagnoser. Lina var nära att dö innan hon fick rätt diagnos och hjälp. »Måste man hålla på och dö för att få rätt hjälp?«, undrade Anna PG i sin föreläsning. Hon var också nära att inte överleva innan hon fick autismdiagnos. »Från att inte orka och vilja leva till att vilja leva så mycket att jag inte vet hur jag ska hinna med«, beskrev hon sin förändring.
Jag själv har nog också varit en »duktig flicka«. På högstadiet pluggade jag både kvällar och helger och fick sluta med fritidsaktiviteter. Jag hade nog mått bra av lite »ogiltig frånvaro« för återhämtning men tillät mig aldrig det. Egentligen kom jag inte ens på tanken eftersom jag var rädd att missa något och komma efter. Jag blev nog utbränd av stress och krav men på den tiden användes inte det begreppet. Tonårstiden är extra svår för många tjejer med autism. »Allt blir annorlunda. Plötsligt ska man ›va‹ eller ›hänga‹ istället för att leka«, konstaterade Lina i sin föreläsning. »Men ingen förklarade hur man gjorde«. Det var det ingen som berättade för mig heller.
HANNA DANMO … är skribent på Ögonblick. Hon lever med sin partner Martin och deras katter och älskar kryssningar. Som tonåring på nittiotalet fick hon diagnoserna Aspergers syndrom och tvångssyndrom.