Snart är det jul. Det är skönt. För en gångs skull får vi med autism känna oss som alla andra. Plötsligt uppfyller majoriteten av svenska folket diagnoskriterier som ”till synes tvångsmässig fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer”, ”begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster” och ”omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen”.
Samma sorts bullar och kakor måste varje år bakas innan första advent och absolut senast till Lucia. Ingen vill ju vara en dålig husmor/husfar/partner/förälder. Samma gamla pynt måste sättas upp på exakt samma plats som alla andra år. Många annars flexibla husmödrar skriver detaljerade pedagogigska att-göra-listor till sig själva med exakt vad som ska göras och vilken dag.
På den stora dagen måste allt ske på exakt rätt sätt och vid precis rätt tid. Samma tecknade filmer man sett i femtio år ska ses klockan tre, att fixa i köket då är att häda. Julmiddag ska serveras vid fem där alla nödvändiga och icke nödvändiga ingredienser måste finnas med, även grytan trots att ingen doppar i den, det är ju tradition! Skinka, lax, lutfisk som inte smakar någonting och gud nåde den som glömmer sillen.
Sen ska samma manliga person ut och köpa tidningen, trots att till och med barnen vet att kiosken är stängd och strax därefter kommer tomten. Alla vet vem det är, till och med minstingen, men ingen låtsas om det. Annat var det för snart trettio är sedan – då var det en liten tjej som sprang fram till tomten, sa ”hej morfar!” och ryckte av honom lösskägget…
Hanna Danmo