Kajsa Igelström har forskat om hjärnor i drygt tio år, men det är inte så länge sedan hon började arbeta i Sverige. Här är hon nu vid Linköpings Universitet där hon har ett forskningslaboratorium under uppbyggnad.
– Jag känner mig fortfarande ny och håller på att lära känna de andra som arbetar här, säger hon. Kajsa behöver tid att vänja sig vid nya miljöer men har strategier för det.
– Jag undviker oförutsägbarhet. Om jag ska hålla en föreläsning går jag helst dit i förväg för att kolla in lokalen.
Skillnader i hjärnan
Som forskarstudent i Nya Zeeland forskade Kajsa om epilepsi. Efter sin doktorsexamen fick hon arbete vid Princeton University i USA. Där forskade hon om hjärnfunktioner som styr social funktion och kognition. Upptäckterna gjorde henne nyfiken på att jämföra hjärnorna hos barn med och utan autism.
– Jag hittade skillnader i lillhjärnans funktion. Nu vill jag fortsätta studera hur hjärnan fungerar hos personer med autism med hjälp av olika tekniker. Jag vill förstå varför vi med autism upplever världen annorlunda. Kajsas forskning har hjälpt henne att acceptera sin egen autism. Hon fick diagnosen Aspergers syndrom redan som tonåring men trodde inte på den då.
– Läkaren sa att jag inte kunde känna empati, men jag visste ju hur empati kändes. Nu vet jag att förmågan att mentalisera handlar om mycket mer än att kunna känna empati. Att Kajsa både forskar om autism och själv har autism ser hon ofta som en fördel.
– Mitt logiska och detaljerade sätt att tänka gör mig till en bra forskare. Eftersom min uppgift är att upptäcka och tolka helt ny information är det bra att min hjärna inte kan förenkla verkligheten alltför snabbt.
Extraordinary Brains
För några år sedan startade Kajsa det internationella projektet Extraordinary Brains. Syftet var bland annat att samla in information från personer med autism i hela världen. Genom enkäter har hon fått ta del av hundratals personers erfarenheter. Återkopplingen blev mer frispråkig än hon förväntat sig.
– Förutom långa personliga berättelser fick vi många kommentarer om enkätens formuleringar. Det fanns också en hel del ilska mot forskarvärlden.
En vanlig orsak till ilska är uppfattningen att det forskas mest om att förstå orsaken till och att kunna bota autism. Forskare har sällan prioriterat sådant som vuxna med autism tycker är viktigt. Det har bidragit till att många inte känner sig sedda som personer med något att tillföra i samhället.
Kommentarerna om enkätens utformning handlade mycket om att flervalsfrågorna var krångliga. När man tänker bokstavligt kan det vara svårt att hitta ett svarsalternativ som stämmer tillräckligt bra.
Inför kommande enkäter fick Kajsa tänka noga på formuleringarna. Nuförtiden får hon ofta beröm för att hennes enkäter är autismvänliga. Bland annat finns alltid frivilliga textrutor nederst på varje sida. Möjligheten att få förklara sig tar bort rädslan över att bli feltolkad.
Kajsa använder nästan alltid begreppet »autistisk person« i stället för »person med autism«. Det har hon märkt är viktigt för många av de som deltagit i studierna. Personligen vill hon inte bli kallad på något speciellt sätt.
– För mig spelar det ingen roll. Det finns så mycket annat som jag är bättre på än att fundera på ordval.
Mätning av hjärnaktivitet
Kajsas forskning går bland annat ut på att mäta hjärnans funktion med elektroencefalografi, EEG, och magnetkamera. I hennes laboratorium finns utrustning för EEG. Hon tar fram en mössa med sladdar och hål och sätter på huvudet för att visa. Hennes hårlockar sticker ut ur hålen.
– När vi sätter EEG-elektroder i hålen kan vi mäta hur hjärnan reagerar på olika intryck.
Kajsa sträcker sig efter ett virtual reality-headset för att visa en annan metod. Med headsetet framför ögonen upplever försökspersonen sig stå i ett virtuellt rum, med olika uppgifter, spel eller tester. Samtidigt kan forskaren mäta hjärnaktivitet, ögonrörelser och rörelsemönster.
På en datorskärm visas exakt vad personen tittar på och vad som händer i hjärnan. Forskaren mäter personens upplevelser, reaktioner och bearbetning av sinnesintryck.
– Med en realistisk virtual reality-värld vill jag återskapa situationer som autistiska hjärnor brukar ha svårt med och fånga upp vad som orsakar problemen. För försökspersonen kan det dessutom bli en aha-upplevelse att förstå hur hårt hjärnan arbetar vid till exempel ett samtal.
Relevant forskning
Kajsa har i sin forskarroll blivit mer och mer som en representant för vuxna med autism. Hon lyssnar på sina autistiska rådgivare för att göra sin forskning mer relevant. Hennes fokus är att få fram kunskap om hur hjärnan fungerar som kan relateras till svårigheter i vardagen.
– Jag vill koppla ihop specifika svårigheter till specifika delar av hjärnan. Vad orsakar svårigheter med till exempel tidsuppfattning eller att sortera intryck? Varför känns omvärlden så oförutsägbar och kaotisk?
Ett framtidsmål är att ge autistiska personer möjlighet att träna de delar av hjärnan de vill förbättra sina funktioner i. Kajsa är tydlig med att hon inte vill »behandla bort« autism eller förändra människors personligheter.
– Jag vill få kunskap som gör att vi kan ge den hjälp som behövs. Om vi förstår hur hjärnans funktion kan relateras till exempelvis automatisering eller ljudkänslighet kanske det går att träna sin hjärna för att lättare hantera det.
Resultatet blir i så fall energibesparande eftersom många svårigheter kopplade till autism är tröttande och stressande. Kajsa betonar att forskning tar tid.
– Som forskare ska man ha stora drömmar men ta en sak i taget.
TEXT: Hanna Danmo
FOTO: Christina Teuchler
Artikeln har vart publicerad i förbundets tidning Ögonblick nummer 4 2019