Ett telefonsamtal ger bättre vård för patienter med autism

På lasarettet i Trelleborg arbetar narkossköterskan Elke Liebenhagen Andersson och hennes kollegor med en fastlagd rutin för att underlätta för patienter med npf-diagnoser. Det handlar om att förbereda besöken utifrån patientens individuella behov. För att det ska vara möjligt ringer en narkossköterska upp patienter, vårdnadshavare eller kontaktpersoner minst två dagar före sjukhusbesöket. 

– Vi gör tillsammans upp en omvårdnadsplan utifrån en mall där vi bland annat frågar om vad som oroar patienten och vilka intressen han eller hon har så att vi vet vad vi kan prata med patienten om under behandlingen. Vi försöker hitta beröringspunkter som vi kan använda. Det kanske är något som vi ska undvika att prata om för att inte oroa patienten?

Det var de numera pensionerade narkossköterskorna Annika Svensson och Erna Lundkvist som i början av 2010-talet hittade en studie om autistiska personers problem vid vårdkontakter. Det väckte ett intresse som resulterade i metoden med telefonsamtal. Sedan dess har Elke Liebenhagen Andersson fortsatt att utveckla rutinerna och gjort dem till en del av en omvårdnadsprocess med personcentrerad vård.

Det är främst tandpatienter som berörs av de anpassade rutinerna. Trelleborgs lasarett samarbetar med olika tandaktörer i Malmö och Lund: sjukhustandvården, folktandvården/pedodonti, SMILE och Malmö tandvårdshögskola. När de får svårt att genomföra olika tandbehandlingar remitteras patienterna till Trelleborg. Det är dels patienter med npf-diagnoser men också patienter som upplever stark rädsla för att gå till tandläkaren. 

– Alla klarar inte att man tittar i munnen och genomför en behandling. De blir remitterade till oss för behandling med narkos. Vi tar emot tandpatienter för operation varje dag och mer än hälften av dem har en npf-diagnos.

All personal är införstådd med patienternas särskilda förutsättningar men det är oftast en narkossköterska som ringer det förberedande samtalet. Det viktigaste att ta reda på under telefonsamtalet är hur patienten vill kommunicera och interagera med personalen. 

– Innan vi ringer har vi läst narkosläkarens mediciniska bedömning och diskuterat med narkosläkaren vad som kan vara bra för patienten. Vid sidan av planen brukar vi fråga om patienterna har remiss för blodprovstagning eller vaccination. I så fall passar vi på att göra det under narkosen. 

Man frågar också om patienten har lugnande medicin att ta inför besöket. Annars kan det ordineras av narkosläkaren och hämtas i förväg på lasarettet, allt för att göra sjukhusbesöket så stressfritt som möjligt för patienten.  Arbetsmetoden handlar inte bara om de förberedande samtalen. Sjukhuset har också anpassat den fysiska miljön med en dämpad färg på väggarna, en lugn vrå att sitta i och möjlighet till enkelrum för den som behöver total avskildhet.

– Vi brukar också fråga om patienten är väldigt orolig och inte klarar för många sinnesintryck. Om det finns behov av ett eget rum så pratar vi med personalen på uppvaket. 

Elke Liebenhagen Andersson berättar att det finns fall då patienten upplever så stark stress att hen vägrar att komma in på sjukhuset. 

– Då kan vi komma ut till bilen och ge lugnande medicin. I så fall är narkosläkaren och narkossköterskan med där ute. 

Vid behov får patienten och en ledsagare besöka sjukhuset i förväg för att träffa narkossköterskan som kommer att ta emot hen på behandlingsdagen. Man använder bildstöd och går igenom hur behandlingen kommer att gå till. Patienten kan prova att ligga på en brits och att andas i andningsmask. Bildstödet får patienten med sig hem. 

En betydelsefull anpassning är kontinuitet. Den sjuksköterska som har ringt upp i förväg och planerat är den som tar hand om patienten när hen kommer till sjukhuset. Det bidrar till att minska patientens oro och stress inför sjukhusbesöket.

Men tar det inte lång tid och kostar det inte mer att jobba med anpassningar? Nej, tvärtom. Arbetssättet är etablerat i personalstyrkan. Alla har kunskap om och förståelse för patientgruppens behov. Enligt Elke Liebenhagen Andersson är telefonsamtalen väl investerad tid som sparar inställda vårdbesök.

– När vi började med detta hade vi många patienter som fick gå hem utan behandling för att vi inte klarade av att ta hand om dem. Sedan vi införde rutinerna blir det smidigare för patienterna när vi vet hur de vill bli bemötta och hur vi ska kommunicera med dem. Det är en utmaning men ju mer vi vet desto mer underlättar vi för patienterna och för oss själva. 

På Trelleborgs lasarett får personalen regelbunden kompetensutveckling om till exempel autism, ADHD och intellektuell funktionsnedsättning. Personalen är intresserad av patientgruppen och strävar efter att arbeta personcentrerat utifrån den enskilde patientens behov. 

– Vi har mycket information om diagnoser. Om det är något vi inte kan, tar vi reda på det och vi får ju mycket information av vårdnadshavare och kontaktpersoner. 

Elke Liebenhagen Andersson fortsätter att utveckla arbetsmetoden tillsammans med sina kollegor. Hon påpekar att det finns mycket kunskap både utifrån nationell och internationell forskning om hur vården på bästa sätt bemöter patienter med npf-diagnoser. 

– Men verksamheterna måste ta till sig kunskapen och implementera den. Och det försöker vi göra hos oss.