Föräldrar till barn som inte klarar av att vara i skolmiljön får ibland rådet att bära in sina gråtande och skrikande barn i skolan ”för det är ju skolplikt i det här landet”. Det innebär att barnen fysiskt måste vara i skolan. De ska tillbringa många timmar per dag där, utan att ha något annat val.

Där kan det vara stökigt. Mängder av intryck, ljud, ljus, rörelse, dofter, massa människor och otydlighet. En sensorisk bomb innehållande exakt det som många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har svårt för. Det ska vi alltså bära in våra barn till, om de inte klarar av att gå in själva. Och är man inte i skolan, så räknas man inte. Det spelar ingen roll om man gör alla uppgifter hemma, man får ändå F i betyg. Man kanske inte ens får en glad sommarhälsning från skolan när sommarlovet startar.

Man glöms bort. Är man inte där, så finns man inte.

Som mamma till två barn som knäckts av skolan, vet jag av egen erfarenhet vad skolplikten kan leda till. Ångest, panikattacker, depression, en ovilja att leva, isolering, självskadebeteende, rädsla och en tappad tro på vuxna och samhället i stort. Att man sedan dessutom möts av okunskap, en ovilja att lyssna på barnen, och ibland även av en vägg av prestige, där skolan inte kan erkänna att de gjort fel eller inte vet vad de ska göra, gör livet som förälder till hemmasittare ganska bisarr.

I vilket annat sammanhang skulle vi tillåta ett sådant system? Skulle vi tvinga en anställd person tillbaka till jobbet dagen efter de brutit ihop och kraschat? Eller göra som vissa skolor föreslår, åka hem och hämta dem på morgonen för att se till att de kom till jobbet, trots utbrändhet och panikångest? Inte? Varför anses det då okej att göra det mot de allra mest sårbara?

Den senaste siffran jag sett gällande hemmasittare är att det finns över 17 000 i vårt land. Ta in den siffran. 17 000 barn som inte kan vara i skolan. Då handlar det inte om slöa föräldrar som inte får iväg sina bortskämda barn längre. Då är det ett system som inte fungerar. Helst vill jag kalla det skolmisslyckande, för det är precis vad det är.

I Skollagen står det att alla barn ska få rätt stöd och anpassningar i skolan, för att kunna tillgodogöra sig utbildning. Barnet behöver inte ha nån diagnos för att detta ska ske. Funkar det så i verkligheten? Nej. Det gör ju inte det. Vi har två barn med dubbla diagnoser som inte kan vara i skolan för att de inte fått rätt stöd. Barnen förlorar år av sin utbildning. Vi sliter som djur för att få barnen att må bra efter krascher, orsakade av skolans okunskap och oförmåga att hjälpa på rätt sätt. Och ständigt får vi höra att ”det faktiskt är skolplikt i det här landet”. Valet mellan den och barnens hälsa är liksom inget val till slut.

Gör om Skollagen. Ta bort skolplikt och ersätt den med utbildningsplikt, så att ansvaret hamnar på skolan, där det hör hemma. Det ska inte vara föräldrarnas ansvar att barnen ska kunna få betyg. Det måste vara skolans jobb. Se till att barnen får utbildning på det sätt de kan ta till sig undervisning på, istället för att tvinga in dem i en miljö där de går sönder och absolut inte kan lära sig någonting om de vistas där. Tillåt distansundervisning för de barn som inte alls klarar av skolmiljön.

När alla försök till att få barnet till skolan bara lett till att barnet hamnar i depression, ångest och utmattning, måste det finnas en annan väg till utbildning, än att tvingas tillbaka till samma miljö som gjort dem sjuka. Att det fungerar så idag, är ingenting annat än diskriminering. Det uppfyller inte Barnkonventionen. Det är inte rätt. Gör om, gör rätt, och gör det för barnens skull.

Det tar naturligtvis tid att ändra lagar, men här måste det till en förändring NU. Nog många barn har redan offrats i den här skolhärvan. Det räcker nu. Det måste gå att besluta om en temporär lag som gäller tills en ny skollag kan träda i kraft. En tillfällig lag som ser till att det viktigaste vi har, barnen, får sin utbildning, får den på en plats de mår bra av att vistas i, och att de får må bra.

Den blomstertid nu kommer, ja det låter ju så fint. Men vad spelar det för roll om man får sommarlov om man inte längre ingår i kompisgänget för att man inte kunnat vara i skolan, blivit isolerad hemma och mår så dåligt att man inte vågar gå ut på stan av rädsla för att springa på någon från skolan? När man blivit så rädd för att tvingas till någonting man inte klarar av, om man har föräldrar som är slutkörda av den ständiga kampen med skolan, och vars ekonomi kraschat för att någon måste vara hemma med barnen som inte kan vara i skolan och därmed förlorar inkomst, kommer verkligen lovet då med lust och fägring stor? Knappast.

Vår familj är bara en av många som malts ner av skolkvarnen. Alla de barn som inte kan vara i skolan talar sitt tydliga språk. Det räcker nu. Inte en termin till där våra barn inte räknas. Inte en avslutning till där våra barn blir utan sommarhälsning. Låt dem få längta efter sommarlov de också. Låt dem lyckas, istället för att hela tiden få höra att de är fel. Hur är det möjligt att det här bara får fortsätta? Hur många familjer ska malas sönder i skolkvarnen innan det är nog och någon hör våra rop på hjälp? Hur många hemmasittare behövs för att få till en förändring?

Skolministern borde prata med oss npf-föräldrar för att få reda på hur verkligheten ser ut för våra barn och hur illa de behandlas av det skolsystem Sverige har idag. För verkligheten för oss familjer med hemmasittare är inte full av lust och fägring stor. Långt därifrån.

Text: Lotta Lundh