"Jag kan vara vem du vill. Så länge du inte ber mig att vara mig själv."
Så skriver Lina Liman i sin självbiografiska bok Konsten att fejka arabiska. Den kom 2017 men hör fortfarande till det mest drabbande som skrivits om att ha autism och att kämpa för att få känna tillhörighet.
– Jag behöver andra människor, jag tappar fotfästet annars. Men det måste vara under rätt förutsättningar, säger Lina Liman idag, tretton år efter att hon fick diagnosen autism.
Lina Limans liv kan delas upp i före och efter autismdiagnosen. I 32 år gick det mesta av hennes energi åt till att försöka vara den hon trodde att omgivningen förväntade sig att hon skulle vara; högpresterande och social. Det slutade med en krasch och flera års in- och utskrivningar i den slutna psykiatriska vården. Att till slut få veta att hon hade autism gjorde livet begripligt.
– Jag hade känt så mycket skuld och framförallt skam, som blev till självhat. Diagnosen fick mig att förstå att det inte handlar om att jag gör fel – eller är fel – utan om att jag saknar samma förutsättningar som andra. Och då hjälper det inte att jag utsätter mig och tränar på svåra saker.
I Konsten att fejka arabiska liknar Lina Liman sina försök att utmana sig själv socialt vid någon som slänger kryckorna trots att benen inte har förmågan att bära. Ju hårdare hon ansträngde sig, desto sämre gick det.
– Jag hade en bild av att om jag bara tränade så skulle det med tiden bli lättare att vara med andra och kännas mer naturligt och bekvämt. Men det gick ju inte.
De flesta människor döljer sidor av sig själva som de inte vill att andra ska upptäcka. Men medan så kallade neurotypiker, alltså personer utan neuropsykiatrisk diagnos, kan göra det för att framställa sig själva i lite bättre dager i största allmänhet, handlar det för många med autism om att överleva socialt.
Lina Liman kallar det här för att vara "ytfungerande". Att medvetet eller omedvetet försöka passa in, till ett oerhört högt pris. Inom forskningen används ofta termen kamouflering om samma fenomen. Ett annat vanligt ord är maskering.
Oavsett vilket ord man väljer handlar det om att avstå från att göra saker som man egentligen vill eller behöver för att inte framstå som avvikande. Det kan handla om ritualer, stimning eller att prata väldigt mycket om sitt specialintresse. Istället gör man saker som egentligen går stick i stäv med ens person och sätt att fungera.
För Lina Liman är ögonkontakt en sådan sak.
– Jag vet att risken är att det blir jätteknasigt om jag skippar det, så för allas väl och ve får jag försöka se andra i ögonen. Men det känns inte bekvämt och kommer inte naturligt. Det är ett inlärt beteende.
Andra situationer då hon kamouflerar det hon egentligen vill och behöver är när hon tackar ja till tillställningar eller stannar kvar längre än hon egentligen orkar i sociala sammanhang.
– Om jag tackar nej till en tillställning eller går hem för tidigt kan det tolkas som ointresse eller att jag inte vill vara med. Istället stannar jag kvar och håller låg profil. Jag riktar gärna mitt fokus mot någon annan i sammanhanget och lyssnar mycket hellre än pratar själv. Det är också ett sätt att maskera.
Skulle du vilja ta mera plats?
– Egentligen inte. Eller ibland kanske. Det jag verkligen vill är att känna mig mer avspänd och bekväm i sociala sammanhang. Att inte hela tiden vara på min vakt.
– Och jag skulle vilja vara mer generös mot andra. Jag blir lite hemlig när jag inte tar plats, eftersom andra inte får chansen att lära känna mig på riktigt. Det spär på min egen känsla av att vara ensam och utanför.
Att tillåta sig själv att avstå från sociala sammanhang ibland gör att Lina Liman i bästa fall får energi kvar.
– Att dra mig undan när det behövs gör att jag orkar vara mer lättillgänglig och utåtriktad. Det är paradoxalt, men också ganska logiskt.
Därmed inte sagt att det alltid är lätt. Eller att Lina Liman slutat bry sig om vad andra tycker sedan hon fått sin autismdiagnos.
– Det sitter fortfarande ganska hårt, det här att inte sticka ut. Det är nästan skrattretande hur svårt det är att hitta balansen mellan att välja bort och att vara med. Jag vet ju att ju tydligare jag är med vad jag behöver, orkar och vill, desto mer respekterar andra det. Ändå har jag fortfarande svårt att acceptera att jag behöver andra saker och inte orkar lika mycket rent socialt som många andra människor.
Lina Liman brukar skoja om att hennes nästa bok ska heta Konsten att faila arabiska (alltså konsten att misslyckas med arabiska) och handla om hur man slutar kamouflera och börjar leva mer med utgångspunkt i sig själv.
– En sådan handbok skulle verkligen behövas. Men innan jag kan skriva den måste jag själv komma underfund med hur man gör. Och dit har jag en bit kvar.
Text: Anne Ralf Hållbus
Foto: Christina Teuchler