Jag känner mig sällan ensam nu som vuxen. Men som barn och tonåring var jag ofta ensam. Jag visste inte hur lek gick till och inte hur man »hänger med kompisar«. 

Det var bättre på förskolan där det fanns pyssel att samlas kring. Att ha odiagnostiserad autism och kämpa med både det sociala samspelet och skolarbetet fick mig nästan utbränd. Det var tur att jag blev övertalad om att ta en paus från skolan mellan nian och gymnasiet.

När jag var 19 år, och hade gått halva gymnasiet, fick jag autismdiagnos. Det blev en vändning i livet. Jag förstod att jag inte var konstig eller fel – bara annorlunda. Att jag fick byta skola och gå i en klass med bara elever med autism var en stor förbättring och lättnad. Både undervisningsmässigt och socialt.
För Felix, som jag skriver om på sida 24, var det tvärtom. För honom var det en lättnad att få byta från en anpassad skola till en vanlig skola och klass. Det kan jag förstå, anpassad skola är för barn med intellektuell funktionsnedsättning, med eller utan autism. Alla barn med autism utan intellektuell funktionsnedsättning borde få gå i resursskola, mindre studiegrupp, få enskild undervisning eller gå i en vanlig klass med särskilt stöd. Till exempel en assistent som i Felix fall.

Både barn som har extra låg och extra hög intelligens kan behöva anpassningar i skolan. Malin, som är särbegåvad, blev uttråkad för att uppgifterna var för lätta för henne. Läs mer på sidan 17. Genom att prata med Malin lärde jag mig något nytt – att ha hög begåvning är inte bara något positivt. Ja, det kan vara lite svårt att förstå om man liksom mig bara har ordinär begåvning. Det är, som tur är, det enda sätt jag är vanlig på.

Alla partners jag haft genom åren har jag träffat på skolor. Till exempel min man som för länge sedan var min klasskamrat i en klass för elever med autism. Vi levde därefter separata liv och återförenades för snart 13 sedan. Vänner däremot har jag träffat på olika ställen. Genom arbete, föreningsliv, fritidsintressen eller att vi bott nära varandra.

Jag är dålig på att höra av mig till mina vänner. De vänner jag har kvar accepterar att de får ta initiativen eller är helt okej med att vi hörs och ses sällan. Jag har många kompisar i olika sammanhang och ett mindre antal nära vänner. De första riktiga vännerna träffade jag i autismsammanhang i övre tonåren.

Som barn var jag ofta ofrivilligt ensam. Idag är jag nästan bara frivilligt ensam när jag väljer att ha egentid.

Text av Hanna Danmo, skribent på Autism Sverige.