Visst finns det många autistiska som hittat rätt i arbetslivet. Jag har träffat flera och är själv en av dem. Men alltför många av mina vänner och bekanta med autism saknar arbete. En del har tvingats sluta på grund av oförstående kollegor eller brist på anpassningar. En del har kämpat länge utan att ens få komma på intervju.

Betyder långa utbildningar och arbetslivserfarenhet ingenting för arbetsgivare längre? En av mina vänner, som arbetat många år i olika affärer, nekades alla jobb hen sökte under det senaste året. Kanske var det en nackdel att nämna sin autism i det personliga brevet? Hen kan ha blivit bortvald, liksom personer med utländska namn ibland blir.

Diagnosen skulle i och för sig ha kommit fram ändå, eftersom den tidigare arbetsgivaren hade fått lönebidrag från Arbetsförmedlingen. Min vän arbetade lika effektivt och självständigt som sina kollegor, utan andra anpassningar än att cheferna kände till hens funktionsnedsättning och ibland tog hänsyn till den. När hen bytte arbetsplats och berättade att bidraget inte varit befogat, blev det ändå kvar – med motiveringen: »Nu när du är på en ny arbetsplats kan du behöva mer stöd«.

Många autistiska personer som har arbete vill – men vågar inte – berätta om sin autism för sin arbetsgivare. Om det berättade Clara Törnvall på årets bokmässa i Göteborg.

Clara har arbetat många år som kulturjournalist och programledare på SVT och Sveriges Radio, och hon pratar offentligt om sin autismdiagnos. Många kontaktar henne och uttrycker: »Så bra att du berättar offentligt om din diagnos – det vågar inte jag.« Bland dem finns flera med krävande heltidsjobb och stort ansvar. De verkar vara rädda för omgivningens och framför allt arbetsgivarnas reaktioner.

Till och med Clara, som verkligen visat sin kompetens – trots och tack vare sin autism – fick ett sämre bemötande efter att hon berättade om sin diagnos på sin förra arbetsplats. En del behandlade henne lika bra som innan, medan andra undvek henne eller blev nedlåtande och »gullande«: »Vad duktig du är som vågar berätta« eller ifrågasättande: »Det kan inte stämma, du som är så normal.« För Gunnar Bark, som jag skriver om på sidorna 14-15, blev arbetslivet i stället bättre efter att han fick sin autismdiagnos och berättade om den för sina kollegor. De vet nu hur han fungerar och visar mer förståelse. Men det är nog lättare när man själv är med och leder ett företag. Det passar långt ifrån alla med autism, men fler skulle säkert klara det – om de bara fick chansen.

Text av Hanna Danmo, skribent på Autism Sverige.