Jag är nog långt ifrån ensam om att vara en autistisk person som har svårt att hålla koll på min ekonomi.
En bra översikt över ekonomin kräver att man kan se helheter och sammanhang – och det är ju just vad många av oss har som svårast med.
Hur mycket kan jag spendera?
Hur mycket marginal behöver jag för att vara säker på att det kommer finnas pengar kvar på kontot fram till dess att det fylls med lön eller bidrag?
Hur mycket mat är lagom att handla och hur länge kommer den att hålla sig i kylskåpet, frysen eller skafferiet? Med livsmedelsbutikernas erbjudanden och lockpriser är det lätt att handla mer än man hinner använda innan det blir dåligt och täcks av grått ludd.
Hur mycket kläder och prylar behöver jag? Vad passar och vad kommer jag faktiskt att ha nytta av? I min fantasi hinner jag använda många fler av alla fiffiga och praktiska tillbehör för hem och hushåll. Många kökstillbehör som jag trott skulle bli oumbärliga samlar damm längst in i något skåp. En gång köpte jag en stor och dyr katt-toalett som skulle underlätta genom att vara självrenande. I praktiken krävde den mer rengöring och underhåll än en vanlig kattsandslåda.
Siffror är inte min starka sida. I skolan var matematik det ämne jag hade svårast med. Som vuxen behöver jag hjälp för att förstå hur värdepapper och bolån fungerar. Tur att jag har min man och min mamma. Och att jag har tillräckliga kunskaper för att själv betala mina räkningar.
Jag har alltid haft en buffert att ta av och aldrig behövt låna pengar.
Nej, det var nog en lögn. Sanningen är att jag aldrig har behövt låna pengar från någon bank, förutom till bostadsköp, men jag har lånat av anhöriga och från mina egna sparkonton. Dock inte av det kapital min mor sparat åt mig när jag var ung. (Det är säkrast att jag skriver det för hon brukar läsa mina hörnor).
Mina onödiga inköp har minskat sedan i vintras när jag och min man regelbundet började visa våra kontoutdrag för varandra. Vår rutin är att gå igenom veckans transaktioner varje söndag. Det har blivit ett bra sätt att undvika onödiga inköp. När vi inte kan dölja våra »bus«, som vi kallar onödiga inköp av prylar och ute-mat och dryck i stor mängd, hejdar vi oss oftare – trots att det är så frestande att handla.
Text av Hanna Danmo, skribent på Autism Sverige.