Att hantera alkohol är svårt för många, men för personer med autism kan det innebära särskilda utmaningar. Det är något jag funderat över sedan jag lyssnade på Ketil Lundbäck som talade om missbruk och autism på Autismkonferensen i höstas. Jag är inte missbrukare, men då och då riskbrukare av alkohol. Jag dricker för att det är gott. Men sällan ensam och aldrig som tröst. Ibland finns osynliga regler om hur mycket som är lagom att dricka. Sådana uppfattar jag inte alltid. 

Som ung förstod jag inte hintar om att det var dags att sluta. En gång frågade en vän hur många glas bubbel jag hade druckit. »Fyra« svarade jag glatt och minglade vidare, ovetande om att frågan inte var en fråga utan en pik för att jag tagit för många glas. Det har vi skrattat åt efteråt.

För oss som har svårt att se sammanhang kan det vara knepigt att förstå drickandets risker och avgöra gränsen mellan konsumtion och missbruk. En liten mängd alkohol kan fungera som ett hjälpmedel för att bli avslappnad och social. 

Jag känner mig mer som en i gänget bland personer utan autism när de dricker, eftersom alkoholen gör dem sämre på det sociala. Men att dricka alkohol kan vara en farlig strategi. 

Det är lätt att tappa kontrollen om man har svårt att bedöma vad som är lagom. Sociala svårigheter gör oss sårbara. Efter en gräns ökar svårigheterna ju mer man dricker.

Som ung och godtrogen är det lätt att tacka ja till fest hos någon som vill bjuda på drycker. Kanske missar man signaler om att det även förväntas att man ska delta i andra, mer intima aktiviteter. Risken för övergrepp är stor. Att jag klarat mig beror mer på tur än skicklighet.

På krogen dricker jag inte så mycket. Jag stoppas av att behöva betala. Ibland är det bra att vara snål! Men på privata middagar och fester där det bjuds på dryck tar jag lätt för mycket. Jag blir som ett barn i en godisaffär. Vill ha mer och mer och tappar räkningen. Min nyfikenhet gör att jag sällan tackar nej till att smaka nya drycker. Det är knepigt att hålla mig till öl och vin om jag blir bjuden på spännande drinkar. Lika svårt som att slänga en intressant tidning som jag inte läst eller lämna något i en affär som känns användbart och prisvärt.

Oftast är det inte värre än att jag får skylla mig själv och ha huvudvärk dagen efter. Men ibland gör dryck och stämning att jag blir för frispråkig och säger klumpiga saker. Det kan jag göra annars också, men alkohol sänker min redan låga självkontroll. Ibland blir jag orolig efteråt - har jag gjort bort mig mer än vanligt? Ibland är oron befogad, ibland handlar det om tvångstankar. Skillnaden är hårfin.

 

Text av Hanna Danmo, skribent på Autism Sverige.