Ing-Britt med blommig klänning och röd rullator ler mot oss när vi kommer in i allrummet. Hon ska snart fylla 88 år och är äldst på seniorboendet. Ing-Britt och hennes granne och bästa väninna Kerstin, 87, sätter sig vid fikabordet. Även hon har en röd rullator men är klädd i en glittrig tunika med kattmotiv.

Redaktionen är på besök på Skogsgatan 9 i Småländska Ryd. Ett LSS-boende för äldre i personkrets 1, som drivs av Nytida.

– De som bor här är en liten, trygg grupp. Det finns gott om personal som stöttar och har tid att göra aktiviteter tillsammans med de boende för att de ska kunna behålla sina förmågor. Personalen har både kunskap om autism och åldrande, berättar Maria Axelsson, som är verksamhetschef.

Solen lyser in genom de stora fönstren med utsikt över altanen och den stora gräsmattan utanför. Här finns en soffgrupp och tv där de boende kan samlas. Vid dörren till personalrummet hänger en anslagstavla med namn och foton på dem som arbetar idag och vilka tider de är på plats.

Ing-Britt och Kerstin lärde känna varandra i början av 1960-talet, när de bodde på samma gruppboende i Trehörna. Ibland har de också haft samma dagliga verksamhet. För fem år sedan flyttade de in på Skogsgatan 9.

– Det är toppen att bo här, det är det bästa stället jag har bott på, säger Ing-Britt.

Vid bordet sitter också Svante, 73, med sin kaffekopp. Han flyttade hit för ett år sedan och håller med.

– Det är fint här. Jag trivs med mina grannar. Det är dubbelt så roligt här, säger han och jämför med sitt tidigare boende.

Tid för firande 

Firanden är en central del av livet på boendet. Det kommer musiker som spelar instrument och sjunger. På väggen bakom fikagänget hänger fotografier från bland annat midsommar.

– Du är drivande när det gäller kalas, säger Maria och tittar på Ing-Britt.

– Ja, jag tar varje tillfälle till firande. Jag bjuder på smörgåstårta när jag fyller år och firar med både grannar och anhöriga, svarar hon och skrattar.

Kerstin gillar att fira både med vännerna på boendet och på tu man hand med sin pojkvän. De brukar gå på restaurang, äta kinamat och dricka vin.

Utflykter efter de boendes önskemål är ett vanligt inslag. Svante berättar att han var på travet i Tingsryd häromdagen och spelade på hästar. Ibland får han åka och titta på hockey när Tingsryds lag spelar match.

På fotoväggen finns bilder på Svante tillsammans med fyrar, väderkvarnar och vilda djur.

– Vi var på Öland i våras. På en djurpark såg vi en jättekatt och jag fick klappa en minigris, berättar han.

Kerstin har många intressen. Hon stickar dockor, skriver på en bok om sitt liv och odlar. I hennes lägenhet bor också katten Gumman.

– Hon är 14 år, berättar Kerstin och visar ett foto på katten i mobilen.

Annars finns inga djur på boendet. Men de har haft höns och fått besök av en terapihund.

– För många år sedan hade jag höns som gick fritt i trädgården. En värpte ägg på farstubron och kom som ett skott när jag lockade på henne, berättar Ing-Britt leende.

Ing-Britt och Kerstin går ofta på promenad tillsammans. Kerstin berättar om en gemensam tur för några år sedan.

– »Nu ska vi svänga«, sa jag. »Nej, vi ska rakt fram«, sa du ...

Båda skrattar.

– Det var när de var nyinflyttade, förklarar Maria Axelsson. Ni fick ringa till personalen som kom och hämtade er.

På kvällarna brukar de spela Fia, kinaschack eller kortspel.

– Vi spelar Åsna. Det lärde jag mig på Äldrecenter, berättar Ing-Britt.

När nattpersonalen kommer brukar de inte börja med andra arbetsuppgifter förrän de har varit med och spelat. Det har blivit en viktig kvällsrutin för alla.

De boende väljer själva vad de vill syssla med och hur sociala de vill vara. Oftast äter de tillsammans, men en del väljer att äta frukost i sin egen lägenhet. Svante föredrar att äta i allrummet.

Både Ing-Britt och Kerstin är bra på att laga såser. Ibland får de visa personalen hur de ska göra.

– En kväll bjöd jag Maria på slottsstek till middag. När jag tänker på det får jag glädjetårar, berättar Ing-Britt och ler stort.

– Mina tomater har börjat mogna, berättar Kerstin.

Hon visar oss till växthuset på den gemensamma altanen. Här växer också jordgubbar, fikon och gurkor. Gurkplantan når ända upp till taket. 

– Jag har redan plockat tre gurkor, konstaterar Kerstin stolt.

I Kerstins lägenhet finns många av dockorna hon stickat, i olika modeller och klädstilar. På en stol ligger katten Gumman och i en fåtölj sitter en stor hund i plysch.

Information om hur Kerstin vill ha det finns tydligt uppsatt. Att personalen ska knacka innan de går in och hur hon vill ha hjälp med mediciner. Det står också att katten ska ha mat och att kattlådan ska rensas. 

Ett hem med minnen 

I lägenheten bredvid bor Ing-Britt med sitt elpiano och många inramade fotografier på familj och vänner.

– Här är jag och min lekkamrat från förr. Vi håller fortfarande kontakten.

På en vägg hänger en broderad tavla med citatet »Ett litet hus kan rymma många vänner«. Ing-Britt visar ett familjefoto.

– Vi hade vedspis och kakelugn när jag var barn. Min faster lärde mig laga såser och stuvningar. Jag fick ta hand om hushållet när jag var 14 år. Tio år senare sa jag till min pappa att jag ville flytta och kom hit till Småland.

På sängbordet står ett foto på en man med en stickmaskin.

– Det här är min sambo Björn, som jag var förlovad med. Han älskade att sticka men dog för ett år sedan, berättar hon och blir rörd av sina minnen.

Ing-Britt visar en färgglad, randig väst och en halsduk som hon stickat. På en vägg hänger ett schema med rubriken »Virrhönans veckoplanerare «. Där framgår bland annat att hon ska damma på måndagar, få hjälp med städning och handling på fredagar och duka på söndagar.

Personal som känner de boende 

Boendestödjaren Marita Bremberg har arbetat på Skogsgatan i flera år. Hon känner de äldre och kan fylla i när deras minnen sviktar.

– Här hinner vi göra saker tillsammans med de boende. Det de kan och vill göra ska de få göra. Vi har ingen rätt att hospitalisera dem och göra saker åt dem bara för att det går snabbare. De får den hjälp de behöver och ingen måste sitta och vänta som de får göra på andra äldreboenden. Där har de ingen tid till nöjen och får sällan anpassat stöd, bara daglig vård och omsorg.

Hon efterlyser fler platser som Skogsgatan 9. 

– När man har autism och slutar med sitt arbete eller dagliga verksamhet behöver man ofta extra stöd med att skapa nya rutiner och sociala sammanhang. Det borde finnas fler LSS-boenden för äldre i landet som komplement till traditionella seniorboenden.

När vi lämnar boendet är allrummet tomt. De äldre har gått till sina lägenheter för att få egentid, vila eller sova. De var glada över vårt besök och över att få berätta om sina liv, men vi förstår också att mötet tog mycket kraft.

---

Text: Hanna Danmo
Foto: Christina Teuchler