Ledare

Från Ögonblick nummer 4 2017

"Det handlar inte bara om försämrad livskvalitet utan om liv eller död"

Jag skriver detta fyra dagar före Internationella funktionshinderdagen eller ”En dag för alla” som den ibland kallas för att lyfta fram den mänskliga mångfalden. Vi vill ha ett samhälle där olikheter inte innebär olika rättigheter. De mänskliga rättigheterna gäller för alla. Vi ska undanröja hinder för delaktighet och arbeta för ett universellt utformat samhälle.

 

På Socialdemokraternas webbplats står det: ”För Socialdemokraterna handlar tillgänglighet om att forma ett samhälle där alla behövs och alla kan delta.”. Moderaterna skriver: ”I Sverige ska alla ha möjlighet att delta i samhället utifrån sina förutsättningar.”.

 

Så långt är alla överens, men klyftan mellan dessa fina ord och människors vardag är djup. Vi ser det på flera områden men i denna ledare fokuserar jag på LSS. Att insatserna enligt LSS fungerar och ges till dem som behöver är en förutsättning för att vi ska uppnå den delaktighet som våra politiker pratar om.

 

Ansvaret för att samordna funktionshinderfrågor ligger på Socialdepartementet, men frågorna hamnar lite i skuggan av barn-, äldre- och jämställdhetsfrågor. Vår statsminister nämner knappt personer med funktionsnedsättning alls, möjligen när det gäller att fler ska kunna arbeta.

 

Det är positivt att möjliggöra för fler att kunna få och behålla ett arbete, men de som inte kan arbeta ska också ha en trygg försörjning. Det nämns väldigt sällan. Inte heller nämns vilka förutsättningar som måste finnas för att det ska fungera, att man får de insatser som behövs.

 

Detta är inte unikt för denna regering. Försämringar inom LSS har pågått i flera år men det har de senaste två åren ställts på sin spets, där det inte bara handlar om försämrad livskvalitet utan om liv eller död. De tydligaste exemplen har handlat om personlig assistans men vi vet också att försämringar inom övriga LSS-insatser skapar allvarlig ohälsa, psykisk och fysisk.

 

En trygg och meningsfull vardag behöver vi alla för att bibehålla god hälsa. För flera av våra medlemmar innebär detta ett gruppboende som inte är för stort, personal med rätt kompetens och bemötande, möjlighet att kommunicera på sitt sätt för att kunna påverka sitt liv, ha en meningsfull sysselsättning, till exempel på en daglig verksamhet, och möjlighet till en fritid med aktiviteter som är anpassade efter intresse och förutsättningar. Att bli isolerad och passiv genererar ohälsa.

 

För andra innebär en bra vardag att ha personlig assistans eller boendestöd. Det är viktigt att olika insatser inte ställs emot varandra utan att alla håller god kvalitet.

 

Det måste alltid vara individens behov som styr och insatser ska kunna kombineras för att uppnå goda levnadsvillkor. En ny insats behövs inom ramen för LSS som kan fungera än mer individanpassat för att till exempel kunna ge bättre boendestöd eller stöd utanför hemmet. I vår medlemsenkät om LSS såg vi att många skulle vilja ha ett eget boende om man fick rätt stöd.

 

Statministern och regeringen har mycket kvar att bevisa. De senaste åtgärderna under hösten för att rätta till bristerna inom personlig assistans räcker inte. Även övriga riksdagspartier kan lyfta sig ordentligt och ta gemensamt ansvar för rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Försäkringskassan och kommunerna övertolkar domar som de ibland själva har drivit fram genom snäva bedömningar som har överklagats. De behöver skifta inställning.

 

Ett samhälle där grupper ställs mot varandra och där besparingar görs på de med störst behov och sämst möjlighet att göra sig hörda är inte ett bra samhälle för någon. Förutom att mänskliga rättigheter är något som rör oss alla så är det också samhällsekonomiskt mycket bättre om vi kan undvika ohälsa och istället främja delaktighet.

 

Anne Lönnermark
Ordförande, Autism- och Aspergerförbundet