Förutom mina officiella diagnoser lider jag av stark separationsångest och är mycket sentimental. Trots att det gått 30 år minns jag tydligt min stora besvikelse för trettio år sedan när jag som tioåring blev portad från bollhavet på finlandsbåten. Jag hade blivit för stor. En person som arbetade på båten sa att jag fick åka tre sista gånger med rutschkanan men sedan aldrig mer. Det kändes tungt.

Det var också mycket sorgligt att gå av båten. Och att lämna släktens sommarhus för att åka hem. Det är det fortfarande jobbigt för mig att lämna sommarhus och att gå av en kryssningsbåt, speciellt om jag har haft en fin hytt. Till och med att lämna någons hem, en krog eller en skön stol på ett tåg kan kännas vemodigt för mig.

Att säga hej då och till människor är tråkigt men för mig kan det vara lika sorgligt att lämna en byggnad. Speciellt om det är en flytande sådan.

Att jag ogillar att avsluta resor är inte för att jag tycker att det är jobbigt att åka hem. Jo, förresten, att åka hem är en jobbig förflyttning men jag uppskattar att komma hem. Jag älskar att återse lägenheten, trots att den är stökig, och våra katter. Och min man förstås om inte han varit med och rest. Ändå blir jag mycket sorgsen när jag måste lämna ett tillfälligt hem. Det är en jobbig förändring. 

Förflyttning är bökigare för mig än för många andra. Dels har jag tvångstankar om att jag ska glömma något och det tar lång tid för mig att kontrollera och finkamma ett hotellrum på eventuellt kvarglömda prylar. Jag är dessutom en riktig baglady som alltid har många väskor med mig. Jag är osäker på hur mycket jag behöver och tar hellre med mig för mycket än för lite.

Jag vill ha med mig många klädesplagg med vildkattsmönster, hårband med kattöron en av mina gosedjurskatter. Om inte katten får plats tar jag med ett örngott med kattmotiv som jag har fått av min mamma och hoppas att jag hittar en extra kudde att använda som kramdjur. 

När jag firade min 40-årsdag blåste jag upp många ballonger så att det blev som ett ballonghav. Det blev nästan lika kul som bollhav. Men sen blev jag ledsen när vi behövde ta ut luften ur dem.

Här om veckan upplevde jag mycket nöje och fick bra motion när jag lekte på ett äventyrsbad. Det var jag och min väninna bland massa barnfamiljer. Men ingen skrattade åt oss flickor över 40 år. Jag kan verkligen rekommendera lekträning för vuxna barn i alla åldrar. 

I en artikel i Tidningen Autism skrev jag om Funkis, ett lekland för barn med bland annat autism. Om jag hade varit under 12 år idag hade jag bett mina föräldrar om att få åka dit. De har färre barn i taget och mindre intryck och oväsen – och de har ett bollhav!

Hanna Danmo är skribent på Autism- och Aspergerförbundet. Hon älskar katter och kryssningar. Som ung fick hon diagnoserna Aspergers syndrom och tvångssyndrom.