Thailand vs Amerika

Om thailändska chips och längtan till Amerika och om tillhörighet och sammanhang berättar Claralinda, mormor till en pojke med autismspektrumdiagnos och en kalottliknande mössa.


Thailand vs Amerika

Det är fortfarande mörkt när han börjar röra sig i sängen. Han somnade ifrån ”Petter och Lottas jul” igår kväll och har sovit närmare tio timmar. Han rör sig lite fram och tillbaka och hittar ingen bekväm ställning. ”Gå upp och kissa!” säger jag. ”Och SPOLA..!” ropar jag efter honom.

Han kommer tillbaka och kryper kvickt ner i min säng. Han lägger sig tätt intill. ”Vi ligger kvar och lyssnar på radio lite”, säger jag. ”Lyssna på radio”, säger han eftertänksamt.

Nu kommer lillasyster. Hon hoppar ner under täcket och lägger sig intill hon också. Jag försöker lyssna på nyheter om valet i Israel och om rasistiska poliser i Rosengård, men det är inte lätt att höra. Barnbarnet är utsövt och full av energi. Han frågar mig om apor brukar torka sig i rumpan med ett löv. Han läser upp en ramsa om prutt, fis och fjärt. Han fnittrar och bubblar av skratt. Det är en vanlig onsdagsmorgon och han ska till skolan. Det laddar upp sig till flams och trams om rumpor och arslen.

”Du ska till skolan snart. Vi flamsar på lördag och söndag när vi är lediga”, säger jag bestämt. Jag befarar att flamset ska följa med till skolan, ta sig in i klassrummet, gripa omkring sig och ta över hela skoldagen. Det är bäst att få stopp på det här genast, tänker jag. Då frågar han mig om jag har hört elefanter prutta. ”Vi talar om andra saker. INTE prutt!” säger jag och tänker i samma ögonblick att man ju inte ska säga ”inte”. Men hur sjutton säger man då när man absolut vill avvärja en pruttattack?

Han skrattar lite till, men mer dämpat nu. Han viskar pruttorden för sig själv och jag säger: ”Tyst.”
Han tiger och blir allvarlig. Vi ligger tysta. Jag vädrar liksom i luften. Försöker känna efter om det är över. Lyckades jag mota bort flamset?

Lillasyster börjar prata om Thailand. Det fanns några chips där som var särskilt goda och som hon brukade äta när hon var där med mamma. ”Jaså, svarar jag, hade de goda chips i Thailand?”

Efter en stund stiger vi upp ur sängen. Barnbarnet ser ut som vanligt, varken flamsig eller tramsig. Men plötsligt lägger han sig på lillasysters säng och säger: ”Jag vill åka till Amerika! NU!” Han betonar ”nu” som om han menar precis nu i just det här ögonblicket.
”Ja, vem sjutton vill inte det?”, säger jag och tittar ut på den glåmiga februarimorgonen.
”Ja, men jag vill gå till Publix och köpa mat där. Jag vill åka NU!”
”Menar du nu, på själva morgonen?” frågar lillasyster. ”Har du så stark längtan?” säger hon och tittar ner på barnbarnet som ligger på hennes säng. Jag hajar till lite…”så stark längtan”! Hon uttrycker sig fint, min lilla 6-åring.

Barnbarnet har vänt sig mot väggen och dragit en filt över sig. ”Jag vill åka NU”, upprepar han under filten. ”Men det kan vi inte”, säger jag. ”Kanske nästa sommar. Möjligtvis.”
Lillasyster säger att hon för sin del vill åka till andra länder där det är varmt, inte bara till Amerika. ”Ja, men JAG vill vara i AMERIKA. Jag VILL åka” tillägger han tystare.
Lillasyster sätter sig på sängkanten och böjer sig över honom för att försöka se hans ansikte. Hon låter uppfordrande när hon annonserar: ”Han gråter nu!”

”Gör han?” säger jag. Han vänder sig mot mig och tårar rullar sakta nerför kinderna. Han ser verkligen sorgsen ut. ”Ja, pengar och pengar och pengar. Allt handlar om pengar” säger jag. ”Om vi hade pengar nu så kunde vi åka till Thailand direkt” säger lillasyster. ” Ja, då kunde du, mamma och moster resa till Thailand, så åker du och jag till Amerika” säger jag och vänder mig mot barnbarnet
”Jag vill att ALLA ska vara i Amerika nu” säger han.

Jag tänker på min äldsta son i Miami Beach. Han har gift sig och bor nu med sin fru i en liten tvåa. Kommer vi någonsin att kunna vara ALLA i Amerika? Trots att han är ledsen, gläds jag över att barnbarnet vill ha ”alla” omkring sig. Han upplever sig inte som i en glaskupa utan är medveten om sitt sammanhang, sin tillhörighet.

Klockan åtta ger vi oss av till skolan. Jag ska tala om för fröken att han är lite ledsen idag, tänker jag. Så att hon vet ifall det skulle visa sig något under dagen. Om han skulle börja längta till Amerika i skolan.

När han sätter sig i skolbänken är han precis som vanligt. Han tar upp en liten kalottliknande lila mössa, som jag virkat åt honom. Det är någon i programmet om Jimmy Neutron som har en sån och han ville gärna ha en och bad mig virka.”Va! Har du den med dig i skolan?”, säger jag och blir lite full i skratt.
”Ja, det var en hel del omkring den igår”, säger fröken syrligt.

När jag går hem kommer jag på att jag inget sagt om sorgsenheten på morgonen. Jag glömde det. Kalotten kom emellan.

Hemma funderar jag på om det var mitt idoga avvärjande av flamset som utlöste sorgsenheten. Kan en känsla som inte ges utlopp vändas i sin motsats? Om flams trycks ned kommer det ut som tårar då?
Eller var det lillasysters tal om goda chips i Thailand som gjorde det? Om det talas om chips kan man ju komma att tänka på Amerika. Det finns sannerligen chips i Amerika också!

Claralinda Levin