Majas skoltid

Maja har diagnosen atypisk autism. I den här texten skriver hon om sin skoltid som inte alltid var så lätt, men hon skriver också om hur saker har ordnat sig så att hon som ung vuxen trivs bra idag. Majas text har tidigare varit publicerad i tidningen Ögonblick.


Min skoltid

Jag har atypisk autism och kämpade en hel del i skolan för att försöka få kontakt med kompisar. Jag gick i en vanlig skola. De första åren hade jag en del kompisar som jag umgicks med. Någon kompis försökte ändra på mig och det gillade jag inte. Då ville jag inte vara hennes kompis mer.
Sista året på grundskolan så kämpade jag mer med kompisar och jag kände de flesta i klassen. De visste vem jag var. Jag tog upp med klasskompisar om hur jag kände mig och jag talade om att jag kände mig ensam. Jag skrev brev till några i klassen och de gav mig tips på hur jag skulle gå tillväga.
Jag gick på BUP och fick samtalsstöd. De utredde mig också men de hittade inget fel på mig. De sa att jag var normal.

När jag började på gymnasiet och kom till en ny klass så tänkte jag att nu blir det nog lite lättare med kompisar. Dessutom gick jag på omvårdnadsprogrammet och där ska man ju bry sig om andra människor. Det var några i klassen som försökte hjälpa mig och stötta mig en del, men jag tyckte inte att det var tillräckligt. Jag tog upp det på något klassråd att jag kände mig ensam och ville försöka kämpa, för att prata mer med de andra i klassen. Det var först andra året på gymnasiet som jag tog upp det på klassrådet. Det var för att en lärare såg att jag var ensam och att jag ofta satte mig ensam. När de andra frågade mig något så svarade jag dem givetvis. Jag kämpade på och jag gick till en kurator på gymnasiet. Det var på våren andra året på gymnasiet som jag tog kontakt igen med BUP och då utredde mig. De utredde mig i cirka ett år. När jag gick i trean på gymnasiet, så fick jag min diagnos atypisk autism.

Ibland när jag kämpade så gav jag upp och lade mer energi på läxorna. Jag ignorerade de andra i klassen. Tänkte att jag ska banne mig inte bry mig om dem. Om det var grupparbete i skolan så gillade jag inte det, för de valde inte mig. Ibland var jag med några och gjorde grupparbete med dem, men jag tyckte bättre om att arbeta själv i skolan.

På gymnasiet så hade jag två bra lärare som brydde sig om mig och jag pratade med dem istället för klasskompisarna. Ibland när jag pratade med kompisarna i klassen, så kände jag att det var något som saknades hos mig. Då upplevde jag att det kändes som någon sorts kyla ifrån dem. När jag fick reda på min diagnos, så berättade jag det för de andra i klassen och om vilka svårigheter jag har. Men jag tyckte inte att det blev så mycket bättre ändå.

Nu ett par år efter så har jag ett jobb som jag trivs med. Jag har en lönebidragsanställning. Det går bra för mig. Jag tycker mycket om att baka och om att göra andra människor glada med mina goda bullar. Jag jobbar på ett dagcenter i cafeét. Jag bakar bullar och bröd, fixar fram fika och städar i cafeét. Jag arbetar heltid och det fungerar väldigt bra för mig.

Om jag kommer till en ny arbetsplats, så har jag lite svårare att komma in i det och då behöver jag lite längre tid på mig. Men det tar även tid för mig att lära känna nya människor. Jag behöver längre tid på mig, när jag gör uppgifter. Jag har svårt att ta egna initiativ och med att vara tillsammans med andra människor. Jag har svårt att uppfatta och förstå vad andra visar med kroppsspråket. Jag arbetar helst med en person i taget och inte med flera personer i samma grupp.

Jag bor i egen lägenhet och klarar av det själv. Jag lagar mat varje dag. När jag jobbar och har lunchrast så äter jag det som blev över dagen före. Jag orkar laga mat varje kväll i veckan när jag kommer hem ifrån jobbet. Jag tvättar mina kläder själv och städar.

Mina fritidsintressen är att spela Sims 2 på min dator och på datorn varje helg så chattar jag med en kompis som bor i USA. På min fritid så går jag ut med grannens hund hos pappa och det gör jag nästan varje helg. Jag tycker om djur. Jag har skrivit en diktsamling och jag skriver dikter när jag har kommit på någon bra. Jag har en kontaktperson som jag träffar ca två gånger varje månad. Den här kontaktpersonen har hästar, katter och en hund. När vi ses så hjälper jag henne ibland med hennes hästar. Vi går på bio, köper nya kläder och bakar.

Maja Edman