Eva funderar
 |
Eva Nordin-Olson är förbundsordförande i Autism- och Aspergerförbundet. Här kan du läsa hennes ledare från tidningen Ögonblick. |
Vem tar ansvar för mitt barn; ett undantag? Så skriver en pappa i ett brev till oss. Det handlar om den förtvivlan och vanmakt han och många föräldrar hamnar i när deras barn med ett funktionsnesättning inom autismspektrum inte passar in i skolans system.
Resultatet av vår nyligen genomförda enkät angående hemmasittare, det vill säga barn och unga som inte är i skolan på grund av sitt funktionshinder, är skrämmande läsning. Vi visste att det var illa, men den bild som växer fram ur enkätsvaren är värre än vi kunnat befara.
43 % av alla som svarat beskriver att deras barn varit frånvarande kortare eller längre period på grund av bristfällig skolsituation. För gruppen elever med Aspergers syndrom är siffran närmare 60 %. Såväl denna enkät som vår tidigare skolenkät och Skolverkets egen undersökning visar att det i stor utsträckning handlar om brist på kunskap i skolan om autism och Aspergers syndrom och om hur pedagogisk miljö och arbetssätt kan anpassas. Trots det framträder från enkäten en bild av att skolan fortsätter att lägga fokus på barnet och föräldrarna som problembärare.
Det är inte ovanligt att skolan bedömer frånvaron som ogiltig och anklagar föräldrar för att ha samarbetssvårigheter och att bryta mot skolplikten. Det förekommer också att föräldrar hotas av vite om de inte får sitt barn till skolan. I stället måste frågan ställas om skolan utan giltig anledning utesluter barn med funktionshinder inom autismspektrum från möjligheten att få gå i skolan utifrån sina förutsättningar.
Många barn med svårigheter inom autismspektrum har väldigt annorlunda behov när det gäller lärmiljö och pedagogisk metodik. Det måste bli ett slut på att ett mer ovanligt utformat stöd betraktas som en exkluderande negativt värdeladdad särlösning som endast ges i undantagsfall och tillfälligt under en kortare period. I stället måste ett inkluderande förhållningssätt som bejakar olikheter och barns olika behov utvecklas.
Det vi nu ser förekomma i skolan är i mina ögon inget annat än ett uttryck för en intolerans mot barns olikheter och ett kränkande förhållningssätt till enskilda utsatta barn och deras föräldrar. Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Vi vet också att det har förödande konsekvenser på sikt för barnet, men också för samhället.
Det är hög tid att ansvariga politiker och myndigheter tar sitt ansvar och beslutar om en rejäl satsning på ett kunskapslyft inom skolan. Det handlar om utbildning och fortbildning men också om att skapa ett nationellt kunskapscenter.
Vi har nu genom enkäten ett mycket starkt underlag för att än mer kraftfullt än tidigare driva denna fråga.
Eva Nordin-Olson
Juni 2010
Resultatet av vår nyligen genomförda enkät angående hemmasittare, det vill säga barn och unga som inte är i skolan på grund av sitt funktionshinder, är skrämmande läsning. Vi visste att det var illa, men den bild som växer fram ur enkätsvaren är värre än vi kunnat befara.
43 % av alla som svarat beskriver att deras barn varit frånvarande kortare eller längre period på grund av bristfällig skolsituation. För gruppen elever med Aspergers syndrom är siffran närmare 60 %. Såväl denna enkät som vår tidigare skolenkät och Skolverkets egen undersökning visar att det i stor utsträckning handlar om brist på kunskap i skolan om autism och Aspergers syndrom och om hur pedagogisk miljö och arbetssätt kan anpassas. Trots det framträder från enkäten en bild av att skolan fortsätter att lägga fokus på barnet och föräldrarna som problembärare.
Det är inte ovanligt att skolan bedömer frånvaron som ogiltig och anklagar föräldrar för att ha samarbetssvårigheter och att bryta mot skolplikten. Det förekommer också att föräldrar hotas av vite om de inte får sitt barn till skolan. I stället måste frågan ställas om skolan utan giltig anledning utesluter barn med funktionshinder inom autismspektrum från möjligheten att få gå i skolan utifrån sina förutsättningar.
Många barn med svårigheter inom autismspektrum har väldigt annorlunda behov när det gäller lärmiljö och pedagogisk metodik. Det måste bli ett slut på att ett mer ovanligt utformat stöd betraktas som en exkluderande negativt värdeladdad särlösning som endast ges i undantagsfall och tillfälligt under en kortare period. I stället måste ett inkluderande förhållningssätt som bejakar olikheter och barns olika behov utvecklas.
Det vi nu ser förekomma i skolan är i mina ögon inget annat än ett uttryck för en intolerans mot barns olikheter och ett kränkande förhållningssätt till enskilda utsatta barn och deras föräldrar. Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Vi vet också att det har förödande konsekvenser på sikt för barnet, men också för samhället.
Det är hög tid att ansvariga politiker och myndigheter tar sitt ansvar och beslutar om en rejäl satsning på ett kunskapslyft inom skolan. Det handlar om utbildning och fortbildning men också om att skapa ett nationellt kunskapscenter.
Vi har nu genom enkäten ett mycket starkt underlag för att än mer kraftfullt än tidigare driva denna fråga.
Eva Nordin-Olson
Juni 2010