Hannas hörna

En trend de senaste åren är att personer med autism eller asperger finns med oftare i allt ifrån TV-dokumentärer till komediserier och spelfilmer. Men vi har ofta rollen som avvikare och funktionsnedsatt. Jag skulle vilja se fler personer med småroller som syskon, partners och arbetskamrater som också ”råkar” ha autism.

Det är bra att begreppen autism och asperger nämns i fler filmer. Men det kan också ha sin fördel att det inte alltid nämns. Ett exempel är den amerikanske TV-serien The Big Bang Theory där en av huvudkaraktärerna, Sheldon, tydligt befinner sig inom autismspektrumet. I den dansksvenska TV-serien Bron är en av huvudpersonerna, Saga, en kompetent och erfaren polis som verkar ha asperger. Någon diagnos eller begreppet asperger framgår inte i serierna, men jag känner igen mig i karaktärernas egenheter och typiskt ”aspiga” sidor.

Jag känner mig socialt kompetent jämfört med Saga när hon raggar upp en kille på krogen. Men i arbetslivet är Saga å andra sidan mer välfungerande än mig. Jag skulle inte klara ett heltidsarbete på en helt vanlig, icke anpassad arbetsplats. Speciellt inte som polis. Det visar att det inte går att prata om att vissa av oss är mer högfungerande än andra. Vi är helt enkelt olika välfungerande på olika sätt och inom olika områden. Precis som ”medelsvenssons”!

Vi med asperger eller autism tycker och tänker väldigt olika trots det vi har gemensamt. Jag gillar filmen I Rymden finns inga känslor (2010) som många jag känner inte alls gillar. De verkar tycka att den sprider fördomar på grund av att huvudpersonen Simon, som har Aspergers syndrom, har överdrivet många svårigheter som är typiska när man har diagnosen. Det kan jag till viss del hålla med om men här står jag mer på filmmakarnas sida, de måste få ha sin konstnärliga frihet och man måste få överdriva för att det ska bli kul. Det är ju ingen dokumentär utan en komedi.

De senaste filmerna jag sett och gillat med huvudpersoner som har eller verkar ha asperger är My Name is Khan (2010) och Extremt högt och otroligt nära (2011). I båda filmerna är det killar som har huvudrollerna. Min önskan är att det görs fler filmer där flickor eller kvinnor står i fokus. Ett bra exempel på det är Temple Grandin (2010).

Min favorit är nog ändå klassikern Rain Man (1988). När denna tidning trycks ser jag fram emot att se pjäsen Rain Man på Rival och Måns Möllers show Jävla Pajas på Cirkus i Stockholm. Rain Man är en teaterversion av filmen med samma namn. Robert Gustafsson spelar Raymond och Jonas Karlsson hans bror. Jävla Pajas handlar om Måns roll som förälder till en son med autism.

Autism börjar få en plats i kultursverige!

Hanna Danmo