Om oss
Unik Försäkring
Utbildningscenter Autism
Läs vår blogg
Vi finns på!
SMS:a AUTISM till 72970 och ge 50 kr!
Webbplatsen funkar med talande webb

Hannas hörna

 
 
Nummer 2 juni 2014
 

Förändringar kan vara jobbiga och läskiga. Men också roliga och trevliga. Jag kan bli barnsligt lycklig av små förändringar så som ett extra gott fikabröd på jobbet. En tiokronorsvinst på en lott. När fler av mina favoritfilmer går på TV samma dag. Av att få ett extra högt skratt efter en spontan skämtsam kommentar. Det är små tillfälliga lyckorus.

Men det är jobbigt med plötsliga förändringar där jag måste tänka om. Ett försenat tåg. En inställd aktivitet. När ett TV-program inte visas på grund av något sportprogram. Att maträtten på restaurangmenyn jag till sist bestämt mig för har tagit slut…

Eller när jag missförstått en situation. När personer i min omgivning inte menat det jag trott att de menade. Då blir det en förändring eftersom det jag förväntat mig inte stämmer överens med verkligheten. Det kan bli allt ifrån småirriterande till förödande.

Jag kan ibland diskutera och förhandla i en timme för att få det jag vill. I efterhand inser jag att det var överdrivet, att jag borde ”gett upp” tidigare och ”gillat läget” som man brukar säga.

Men å andra sidan sägs det att man ska stå upp för sina åsikter och inte låta sig köras över av andra. Så var går gränsen mellan att i positiv mening stå upp för det man vill och att fastna i desperata försök att få sin vilja igenom? När är det bäst att stå upp för sin åsikt och när gör man bäst i att ge sig? Eller alternativt låtsas hålla med för ”husfridens” skull?

När är det bäst att prata ut och när är det bättre att låta det vara? Jag har svårt att släppa saker och kan lätt haka upp mig på konflikter eller sådant jag inte förstår. Jag oroar mig ofta för att jag gjort något fel och att andra är arga eller besvikna på mig. Då vill jag förklara mig för säkerhets skull. Ofta har det betraktats som undanflykter och att jag skyller ifrån mig.

När jag var liten kunde jag upprepade gånger fråga min mamma om hon var arg så att hon till slut blev arg bara på grund av frågandet. Jag är fortfarande nästan likadan. Om jag haft en liten konflikt med en vän eller kollega som jag vill prata ut om, kan det bli så långvarigt att konflikten blir större än innan jag försökte reda ut det hela... Ibland fanns det över huvud taget ingen konflikt från början, förutom i mitt huvud.

Då hade det varit bättre att jag stått ut med min osäkerhet och behållit min oro för mig själv. Vågat riskera att jag gjort någon arg eller besviken. Riskerat att något förblivit ouppklarat. För hur farligt är det egentligen?

Hanna Danmo



Nummer 3 september 2013

Det senaste året har det skett en stor förändring i mitt liv - jag är inte gift längre och bor ensam med mina katter. Det är mer ansvar och skralare på bankkontot, men jag trivs med att bo själv. Jag slipper bli väckt tidigt på morgonen, får vara ifred och kan bestämma mer själv. Men ibland känns det ensamt. Förut har jag inte tänkt så mycket på att jag inte har så gott om vänner, men nu känns det tomt på den fronten.

Bättre sent än aldrig har jag upptäckt tjusningen med att träffa och hålla kontakten med nya vänner på nätbaserade aspergerforum. Förut förstod jag inte vitsen med det men nu har jag märkt att det är riktigt kul att börja prata med en främmande person för att lära känna varandra. Det känns spännande att logga in och se om man har något nytt meddelande som väntar. Det är inte som med vanliga e-postmeddelanden, de använder jag mest till praktiska ärenden. Denna nya digitala brevväxling liknar snarare kontakten med barndomens brevvänner som jag fick fysiska brev i brevlådan av. Sen är det spännande att för första gången träffa sin eventuellt blivande vän i verkligheten. Nervöst, men mest spännande.

Många forum har också gott om gruppaktiviteter. Så jag behöver inte längre sitta ensam på kvällar och helger om jag inte vill. Det finns ofta något event som någon har lagt upp om att exempelvis gå ut och äta eller fika. Annars går det att själv lägga upp ett eget event.
Jag har också provat att lämna den trygghetszon som ”funktionshindervärlden” är och provat att träffa ”vanliga medelsvenssons”. Jag har hittat grupper med personer som liksom jag gillar att gå ut och dansa och roa sig.

Men det är svårare. Ska jag berätta att jag inte ”är som alla andra”, att jag har mina funktionsnedsättningar? När ska jag i så fall berätta och hur? Det känns konstigt att inte berätta, förr eller senare kommer det att märkas. Men berättar jag för tidigt kanske de blir bortskrämda? Och väntar jag för länge kommer det nog kännas som att jag inte kan slappna av och vara mig själv, som att jag låtsas vara ”normal” och spelar teater. Det vill jag absolut inte.

Mitt tvångssyndrom är lättare att berätta om, det blir ofta naturligt när jag kollar om jag har med mig allt när jag reser mig och någon frågar om jag har tappat något. ”Nej, det är bara mitt kontrolltvång”, svarar jag. Men hur förklarar man på ett lättsamt sätt att man inte förstår andras signaler och inte kan avgöra om någon är intresserad av vänskap? Att säga rakt ut ”Jag vill vara din vän, vill du bli vän med mig?” känns för rakt på sak. Lite som när man skulle fråga chans i mellanstadiet…

En lösning är kanske en mer avslappnad fråga. ”Ska vi gå och fika i helgen?” Om svarat blir nej eller tveksamt kan jag svara ”OK, vi ses”, gå därifrån och låtsas vara oberörd.

Hanna Danmo