Artikel: Uppföljning av Emma Frejs fallstudie

I Ögonblick nummer tre år 2010 fanns en sammanfattning av en fallstudie Emma Freijs gjort om sig själv. Studien, som handlade om Emmas liv med Aspergers syndrom, var hennes specialarbete sista året på gymnasiet. Hon var då 18 år och intervjuade sina föräldrar om sitt liv vid tre olika åldrar. Nu är hon 25 år och arbetar som veterinär.

Här kan du ladda ner Emmas fallstudie :Aspergers syndrom - en fallstudie

Emma flyttade till Göteborg 2016 efter att ha utbildat sig till veterinär vid Uppsala universitet. Det har varit hennes drömyrke sedan hon var barn. Djur har alltid varit hennes specialintresse och redan som liten läste hon och samlade på böcker om djur. De intresserade henne mer än människor.

- På en släktträff när de andra kusinerna lekte med varandra satt jag utanför lokalen med en äldre avlägsen släkting och klappade på hennes dobermann hela kvällen.

Själv har Emma haft både kaniner och hund som husdjur.

- Med min hund Hilda ansvarade jag för allt förutom morgonpromenader. Jag borstade, klippte klor, tränade, gick långpromenader och så vidare. Hon betydde väldigt mycket för mig. Det var enklare att få kontakt med folk via henne, hon var ett naturligt samtalsämne.

Tränade på att vara social

I fallstudien skriver Emma att hon vid 12 års ålder blev intresserad av andra barn och sa ”Mamma, nu ska jag träna på att vara social”. Jag frågar henne hur hon gjorde rent konkret när hon tränade.

- Jag bjöd till exempel hem klasskamrater till att hoppa på vår studsmatta. Men det var svårt att bryta mönstret och rollen som ’den udda tjejen’ i det lilla samhälle jag vuxit upp i.

Emmas svårigheter med perception är mycket mindre nu än när hon var barn. Hon har fortfarande svårt för kläder av vissa tyger men har inga problem med att kramas. Lätt beröring har hon däremot svårt för även i vuxen ålder. De motoriska problemen från barndomen är inte heller borta men nu lider eller skäms hon inte över dem längre.

- Nu kan jag välja bort bollsport!

Istället föredrar hon träningsformer där hon inte måste vara social, till exempel att träna på gym. Motståndet mot att prova och lära sig nya saker som hon hade i barndomen har hon devis kommit över.

- En gång hängde jag med mina kompisar och provade klättring. Det gick bra men jag hade mycket ångest innan.

Emma har lärt sig att anpassa sig men fungerar inte riktigt som andra socialt.

- Jag saknar fortfarande en del av det sociala finliret och kan inte alltid läsa av sociala koder.

Van vid nya situationer

Emma arbetar heltid på ett djursjukhus där hon jobbar på flera olika avdelningar. Det har gjort henne van att byta miljö och hantera nya personer och situationer. Hennes patienter är bland annat hundar, katter, kaniner och papegojor som kommen in akut eller på förbokade tider. Emmas arbetstider varierar mellan vardagar, helger och nätter. Ibland sker det förändringar i schemat med kort varsel. Det tycker hon är jobbigt.

Som kompensation för sitt oregelbundna arbete försöker Emma skapa rutiner på sin fritid och göra saker som ger henne energi.

- Det blir lätt att jag inte gör något vettigt om dagarna om jag inte jobbar eller har något inplanerat. Är jag väldigt sysslolös mår jag generellt dåligt så det är viktigt att bara göra saker. Ta mig ut eller ta kontakt med någon istället för att ge efter för låggradig ångest eller deppighet. Men det kan vara svårt.

Emma är noggrann, konkret och logisk. Hennes goda minne gör att hon minns mer än sina kollegor om de djur hon behandlat. Jobbet är hennes största intresse. Vid ett tillfälle reste hon till Sydafrika tillsammans med andra veterinärer för att hjälpa och bevara vilda djur.

Nästa utmaning för Emma blir att börja operera. Hennes mål är att bli specialist inom vård av hundar och katter. Hon ska börja en specialistutbildning om det i egen takt vid sidan av jobbet.

Emma är för mycket på språng för att kunna ha egna husdjur. Hon är ofta hos sin pojkvän och hans katt. På helgerna reser hon ofta till vänner i olika delar av landet. Ibland åker hon hem till sina föräldrar och sin bror i Dalarna.

Osäkerhet och låg självkänsla

Förutom att hon har flyttat hemifrån och börjat jobba är Emmas nuvarande liv ganska likt det hon hade vid 18 års ålder. Hon har lätt för att börja prata med och lära känna nya personer men svårt att behålla vänner. Hon är inte blyg men osäker.

- Det är svårt att veta om jag vågar höra av mig eller inte. Vill personen att jag hör av mig? Vill hon eller han träffa mig på fritiden eller bara på jobbet? Och om vi redan känner varandra, hur vet jag om personen vill börja träffas oftare?

Emmas vänner behöver vara drivande för att vänskapen ska hållas vid liv. Hon känner sig osäker för att vännerna har mycket större vänskapskretsar och mer social vana och efterenhet. Det var lättare att träffa vänner när hon studerade, tycker hon. Då var alla i en ny social miljö. I arbetslivet är det svårare för att alla lever så olika sociala liv.

Att dejta och att skaffa pojkvänner har varit lättare för Emma. Hon har även flera killkompisar.

- Killar är generellt sett enklare att förstå sig på.

Nöjd med livet

Efter många framsteg i livet är Emma nu ännu mer nöjd med sitt liv än hon var vid 18 års ålder. Hon har utbildat sig, fått fast anställning och skaffat sig en egen lägenhet. Men ibland känns det lite tomt efter studieåren och skolkamraterna. Hennes vänner bor långt bort och hon vill lära känna mer folk i Göteborg där hon bor. Hon skulle också vilja ha mer rutiner i sitt liv och jobba mer regelbundet.

Emma fick tidig aspergerdiagnos, vid fyra års ålder, och tidiga stödinsatser. Det och att hon har fått mycket stöd och hjälp av sina föräldrar och i skolan ser hon som viktiga framgångfaktorer. Föräldrarna tog till sig hennes funktionsnedsättning och dolde inte saker för henne. Om Emma är osäker på en situation ber hon om hjälp. Om hon inte förstår vad någon menar tar hon reda på det. Emma är målmedveten, beslutsam, fokuserad och har stark motivation.

Hon har lätt för att vara personlig och berättar gärna om sig själv.

- Men jag berättar inte om aspergerdiagnosen för alla. Det känns inte alltid så relevant.

Hanna Danmo

Foto: Christina Teuchler

 

 

Emma om sig själv vid olika åldrar:

6 år: ”Jag var väldigt ointresserad av andra barn, jag reflekterade inte över dem eller deras tankar om mig. Vuxna människor intresserade mig mer. Ett undantag var min bästa vän, om hon lekte med andra blev jag väldigt svartsjuk. Jag ogillade förändringar och ville ha saker på mitt sätt. Mina tvång och specialintressen upptog en stor del av mig och gav tillfredsställelse och lugn. Jag tyckte om att promenera och berätta historier för mig själv.”

 

12 år: ”Det jobbigaste i denna ålder var att jag var motoriskt efter. Jag hade blivit medveten om mina jämnåriga och deras syn på mig, helt plötsligt så ville jag ta del av världen utanför. Därför skämdes jag mycket för mina motoriska och sociala oförmågor.”

 

18 år: ”Jag kände mig inte ’annorlunda’ men kände mig ibland begränsad av att jag saknade motorisk och social erfarenhet. Samtidigt var jag mycket nöjd med min tillvaro och tyckte att den aldrig hade varit bättre. Min ångest kom och gick men hade minskat otroligt mycket i intensitet och frekvens.”

 

25 år (nu): ”Jag ser min aspergerdiagnos som en del av personlighet snarare än ett funktionshinder. Jag klarar många sociala situationer utan svårigheter, men kan känna mig otrygg i andra. Jag är nöjd med tillvaron men saknar viss social stabilitet. Jag lider inte av mina motoriska problem.”