Artikel: Skolsituation

 Publicerad i Ögonblick nr 1 (2017)

 

Från kaos till fungerande vardag 

 

En femårig pojkes ständiga kaos fick familjen, förskolan, BUP och soc att gå på knäna. Familjen var sömnlös och uppgiven. När det var som svårast kom till sist vändningen med fungerande lösningar och bra samarbete mellan olika verksamheter. Ögonblick tog en tur till Västernorrland för att titta på en unik samverkan mellan skola och korttidshem för en elev.

Vincent är sju år. Han sitter vid ett bord och bygger med Lego när vi kommer. Paula plockar ner bilderna med ”reporter” och ”fotograf” från schemat och frågar Vincent om han vill följa med och visa oss runt. Nää… det vill han inte. Men han svarar att det är okej att Paula och Marielle visar oss hur det ser ut i hans skolrum.

När vi går runt och småpratar kikar Vincent ibland upp på oss under huvan på sin tröja, men mest fokuserar han på legorymdskeppet framför sig. Han är lugn och avslappnad. Så har det inte alltid varit.


Vincent gillar att skapa med Lego.

De svåra åren

Vincent bor med föräldrar och syskon i Docksta, ett litet samhälle i Västernorrland. Innan vi går till Vincents skola och kortis knackar vi på i familjens hus. Pappa Urban Melander är hemma och bjuder in oss. Han berättar om de tuffa åren för Vincent och för familjen.

- Vi märkte egentligen redan från start att det var något med Vincent. Han behövde så mycket närhet och hade alltid svårt att sova. Under hela småbarns- och förskoleåldern sov han 2 - 3 timmar per dygn, knappt det.

- Vincent började förskola när han var ett och ett halvt år. Han var alltid aktiv och hade väldigt mycket vilja. Vi tänkte att det var någon form av tidigt treårstrots och att det skulle gå över, men istället ökade det hela tiden. Det blev allt besvärligare och det var mycket konflikter. Alla barn skulle göra likadant på förskolan och det fungerade inte för Vincent. Samlingar, stå i kö, vänta…

- Han hetsåt, tryckte i sig mat, klädde av sig naken, sprang iväg. Han gjorde illa de andra barnen på förskolan och efter några år var både barnen och de andra föräldrarna rädda för honom.

- Förskolan var ingen bra plats för honom. Till slut togs det beslut om att ta ut honom därifrån. Istället fick två assistenter ha honom hemma hos sig. Det var väldigt svårt för dem. Det var så mycket konflikter och utagerande.


Fullt fokus på Vincent
Hemma var det ett ständigt kaos. Vincent gav sig på syskonen, som nu också var rädda för honom. Föräldrarna var alltid tvungna att ha fullt fokus på Vincent.

- Syskonen glöms lätt bort. Det var alltid tumult. Vincent hoppade så han knäckte benen på sängen. Han rymde, sprang på vägarna och tävlade med bilarna. Det var riktigt, riktigt svårt. Det blir besvärligt i en liten by där alla känner alla. Man blir de där som har det oerhört ouppfostrade barnet.

- BUP gjorde anmälan till soc, förskolan gjorde anmälan till soc, vi själva gjorde anmälan till soc. Jag tror vi ringde soc i ett och ett halvt år utan att få någon egentlig hjälp eller avlastning.

- Efter utredning fick Vincent diagnos autism och adhd. Då hade vi möten. Det var tretton vuxna från LSS, BUP, soc, skola, vi föräldrar… Ingen visste vad som behövdes. Möte på möte. Tretton vuxna som försöker hitta en fungerande lösning för en femåring.

- När Vincent var sex år började han i förskoleklass. Han satt kanske 2 - 3 minuter, sedan sprang han. Det var en ständig vild jakt i skolkorridorerna. Det tog ett tag innan de förstod att det inte gick att vara i ett klassrum med andra. Varken för Vincent eller för de andra barnen.

- Så det blev att han fick vara i lite olika tomma lokaler. Han hade en assistent som han slog med ett vedträ så det blev färd till akuten.


När det till sist vände
Urban berättar lugnt och samlat om det ständiga kaoset. De vakna nätterna. Hur Vincent tog sig ut och rymde trots tredubbla lås. Hur han gjorde illa syskonen, föräldrarna och skadade sig själv. Hur åren gick utan att de fick egentlig hjälp. Men till slut hände något.

- Rektorn på skolan hade hört om en kille som arbetat med autism tidigare och som hon ville anställa. Rektorn funderade även på en lägenhet att ha enskild undervisning i för Vincent. Det blev att lägenheten blev både skola och kortis för Vincent och att de delade på kostnaden.

- Den här killen som anställdes, Janne, han hade inblick i vad som behövde göras och han tog tag i saker. Allt gjordes väldigt tydligt i lägenheten för Vincent. Stora scheman. 100 % bilder och bildkommunikation. Vincent vet exakt vad som sker nu, varje dag, varje stund. Vad, när, hur och hur länge. Janne fick mycket ansvar att bygga upp verksamheten runt Vincent och det har blivit väldigt bra.

- Vincent började i sin nya skola och kortis i lägenheten efter nyår förra året. Nu i julas, efter ett år, var det en ny människa. Julen innan sprang han naken ute i femton graders kyla och jag försökte bära in ett hysteriskt skrikande naket barn. Den här julen… han gjorde ingen illa, han lekte själv, kunde vara med.


Lugnet i huvudet
Urban tar fram sin mobil och visar bilder på när de nyligen varit på synundersökning på sjukhus. Allt som inneburit kö och väntetider har tidigare varit helt omöjligt och inneburit kaos, skrik, spring och skador. På bilden som Urban visar ligger Vincent avslappnad i väntrummet.

- När Vincent förstod att vi behövde vänta en stund sade han: ”Jag lägger mig och tittar på en Ninjago-film i mitt huvud”. Och sedan gjorde han det!

- Nu är det ett jättebra samarbete med skola och kommun. Det tog lite tid och det var inte smärtfritt. Vi har bråkat och gjort oss ovänner här och var. Vändningen kom med lägenheten och Janne. Före Janne var det ingen som visste hur man skulle göra och kanske inte ens att det behövdes någon med särskild kompetens om sådant här.

Nu har familjen och Vincent en fungerande situation. Även hemma har Vincent ett tydligt bildschema och mycket bildstöd. Syskonen utan autism använder också bildstöd och det har underlättat för alla. Konflikterna har minskat. Vincent och den äldre brodern kan nu spela spel tillsammans. Och Vincent sover!

- När han gjort klart allt på kvällen och tagit ”sova”-kortet och lagt i koppen, då går han och lägger sig och sover. Han får det där lugnet i huvudet nu som han aldrig hade förr. Och vi har också en hel del sömn att ta igen…



Pappa Urban visar och berättar om hur Vincent nu kan hitta ett lugn han inte hade tidigare.


Skola, fritids och korttidshem i samma lägenhet
Lägenheten där Vincent har skola och kortis ligger nära familjens hem. Varannan vecka är Vincent i lägenheten hela tiden, dygnet runt, tillsammans med två personal, och varannan vecka är han hemma hos familjen och går själv till och från skolan i lägenheten under skoltid.

Från början var det Janne Smedberg och en person till som arbetade i verksamheten. Idag har det byggts upp ett stabilt team på sex personer med många års samlad erfarenhet från olika områden.  De kompletterar varandra och allas kompetens bidrar till helheten och tänkandet med bilder, tydlighet och anpassningar.

När vi lämnat pappa Urban och går över till verksamheten är det Paula Le Dunder och Marielle Nordlander som arbetar och tar emot oss. De visar oss skolrummet.

Vid ett bord arbetar Vincent tillsammans med en vuxen och vid ett annat bord arbetar han självständigt. Vid det bordet räcker han upp handen när han vill ha hjälp. Paula visar vilka framsteg han gjort i matematik. Vincent tycker om skolan. Personalen som arbetar med Vincent hör till kortis. Skoluppgifter får de från läraren i den klass Vincent hör till. Läraren är också med i lägenheten ibland.


Paula och Marielle visar hur tydliga och anpassade schemastrukturer underlättar för Vincent.


- Vincent gillade inte att duscha förut, berättar Paula. Då köpte Janne ett duschmunstycke som snurrar och byter färg och så stod han i badrummet och testade det och då blev ju Vincent lite nyfiken. Nu går det bra. Vi har ett tydligt dusch-schema och Vincent har varit med och ritat upp på en bild vilka områden som är viktiga att tvätta. Sedan fick han med sig ett likadant dusch-kit hem och fick visa föräldrarna var det ska sitta och hur det ska vara.

En timstock signalerar för Vincent att det är dags för honom att gå hem. Han plockar snabbt och ordentligt undan sitt Lego, klär på sig, lägger gå-hem-kortet i en mugg, väntar vid dörren på en signal, ropar ”hejdå” och går exakt på klockslaget.

- Det har funnits de som reagerat och tycker att vi håller honom isolerad och instängd här, berättar Paula när Vincent har gått hem

- Men både habiliteringen och SPSM, Specialpedagogiska skolmyndigheten, har varit här och de har bara haft gott att säga. De tycker vi gör alldeles rätt. SPSM har frågat om de får använda exempel från oss för att tipsa andra om hur man kan göra.


Vincent har själv varit med och gjort dusch-schemat.

Samarbete mellan skola och kortidshem fungerar bra

Till kaffet kommer några fler ur personalen, bland annat Janne som var den som hade med sig ”autismtänk” med tydlighet, överblick och schema. Vi träffar också Mathias Bredin som arbetar i verksamheten. Anders Fahlen och Mariana Ramsel arbetar också där, men är inte med när vi är på besök.

Med till kaffet kommer också den tidigare chefen för kortis, Anna-Karin Westin, och den nuvarande chefen Therese Grimsen. Rektorn från skolan, Anna-Lena Östman, är också med. Jag säger att jag tycker att det var ganska modiga beslut av en rektor och frågar lite skämtsamt om hon inte är oroad att uppfattas som en rektor som exkluderar barn? Det är hon inte.

- Det fanns inget val, säger hon. Det gick inte att ha det som det var. Situationen var inte hållbar för någon. Målet längre fram är naturligtvis att Vincent ska kunna vara med i skolan, men vi behövde börja så här för att ha ett utgångsläge.

Några steg att försiktigt närma sig skolan har påbörjats. Vincent har börjat vara i fritidslokalen i skolan ibland. Han är inte tillsammans med andra elever än, men han går till skolan och är där. Framöver finns planer att bjuda in elever från skolan att komma till Vincent och ha undervisning tillsammans med honom i lägenheten.

- Vi måste bara se till att det blir lyckat. Vi har inte råd att misslyckas, säger Paula.

- Det måste vara roligt, fyller Janne på. Det ska locka till mer.


Janne var med från starten i den gemensamma verksamheten.

Samarbete och förtroende

Det låter under samtalet som att personalen, kortischefen och rektorn kommer bra överens och är på samma linje. De pratar varmt om föräldrarna och säger att det samarbetet och förtroendet är ovärderligt. De använder sig av en fotoapp i mobilerna så att föräldrar och personal löpande varje dag kan följa med i vad som hänt och hur Vincent har det.

När väl lösningen kom på plats så har det inte varit svårt för skola och kortis att samarbeta och dela på kostnaderna. Idag är Vincent en intresserad skolelev som har överblick över sin vardag och trivs. Varannan vecka går han själv till och från skolan. Det hade varit helt otänkbart innan verksamheten startade.

- Vi hade aldrig kunnat tro att det någonsin skulle finnas någonting som Vincent skulle vilja gå till, berättar pappa Urban.

De tuffa åren för Vincent och familjen har äntligen förändrats med hjälp av samarbete, förtroende, kompetens om hur man kan anpassa och tydliggöra vardagen och modet att prova individuella lösningar. Minnet av den svåra kaotiska tiden finns kvar, inte minst hos familjen, men nu blickar alla framåt.


Text: Mats Jansson
Foto: Christina Teuchler





Personal och chefer på korttidshemmet tillsammans med skolans rektor. Samarbetet fungerar bra.